fredag 13 juni 2008

Att synliggöra funktionshindrade barn och ungdomar

För ett tag sedan bloggade jag om hur Plorp hade blivit utstirrad i en JYSK-butik av en okänd kvinna. Igår var jag på en av dom mest underbara skolavslutningar som tänkas kan, nämligen den som träningsskolan har varje år. Jag och många med mig blir lika tagna varje gång det är avslutning, en upplevelse jag önskar er alla faktiskt för roligare kan man inte ha.
Tänk er en liten kyrka, halvfylld med föräldrar och närstående, assistenter och skolpersonal. I ena bänkraden sitter en handfull funktionshindrade barn med varierande svåra funktionshinder (autister i detta fall) och har hjärtligt roligt. Ja, även autister kan ha roligt. :-)
Här får man vara precis som man är, här sjunger alla, hellre än bra många gånger och alla är lika imponerade trots att det inte är Luciano Pavarotti som tar ton. De spelar trummor, keyboard (hejja A som spelade både keyboard och trumset!!) och det sjungs solo så väggmålningarna krullar sig på väggarna men med en sån oförställd glädje, en sån inlevelse att tårarna svämmar över på en och föräldrar och personal fotograferar i vild förtvivlan för att dokumentera allt som sker.

Skulle det gå i en "vanlig" skola, där det gäller att inte sticka ut, där man ska vara på ett visst sätt för att inte nån ska skratta åt en och göra sig löjlig över hur bra eller dålig man är. Får man sjunga solo på avslutningen om man sjunger hellre än bra i en "vanlig" skola? Jag har aldrig varit med om annat än att det är dom riktigt duktiga som får sjunga, vi andra sitter i bänkarna och försöker hinna med i psalmboken. Nej, här är alla välkomna att göra det dom tycker om, oavsett vad dom kan tänkas prestera så får de göra det av hjärtans lust. Alla barnen uppmärksammas på ett eller annat sätt och det är underbart att se en hel bänkrad med barn och "fröknar" ställa sig upp och hoppa, klappa händer, sjunga med fingrarna, en ren hjärtefröjd.De dansade i kyrkan, rockade loss hand i hand med varsin "fröken" (bara kvinnor där, därför vågar jag skriva fröknar..;-)) till Jailhouse Rock. Helt otroligt skönt! Nu är det sommar!



Den här bilden hittade jag hos Beas Barnslikheter (tack Bea för att du hade den i din blogg!) och jag fastnade för den. Hur synliggör vi barn med funktionshinder? Alla vet vi att dom finns där men syns dom? Finns dom lika mycket som dom barn vars tillvaro är lite mer komplicerad. Jag rekommenderar ett besök på sidan, för den har många fina illustrationer med inriktning på barn med funktionshinder. Inte enbart fysiologiska funktionshinder tack och lov, här är det någon som tänkt till! Härligt! Se denna bilds inzoomningar, om barnen som har olika hjälpmedel, de är inte lätta att se men de finns där och är precis som i vanliga livet, närvarande men inte övertagande av den egna personen. En lisa för oss föräldrar som har barn som inte har autobahn i livet. Länken dit? Den här: Children in the picture.

4 kommentarer:

Gårdsromantik sa...

Var på en lika fin skolavslutning förra veckan - visst är det härligt att alla får göra sin röst hörd - det är med en sån glädje de framträder.

Den länken skall jag genast besöka.

Kram Maud

Anonym sa...

Visst är det så som du beskriver med "vanliga" skolavslutningar, men det är härligt när det inte blir så krystat som de KAN bli (som dotterns igår där det både sjöng falskt och i otakt men publiken klappade ändå i (o)takt, haha).

Länken måste jag kika in, verkar ju helcool!

Jikå

Anonym sa...

Var också på en liknande avslutning. Min son går på en skola där alla barnen har autism. Å de sjöng, spelade och spelade även lite teater. Det var så himla BRA! Å personalen var lika underbar den! Jag (som snart ska ha mens...) fick hålla emot tårarna hela tiden...

Anonym sa...

Vet du, Ullet, det finns såna skolor. J går i en sån. Det är en F-9-skola med träningsskola och barnen är integrerade i den "vanliga" under visningen så mycket som de orkar. Skolan är stor, över 900 elever, men de går där sida vid sida - och ingen pekar finger alls. För J är det vardag med skolkompisar som inte kan prata eller som pratar annorlunda eller som sitter i rullstol eller wha'eva. Och det är jag jätteglad för! Det är klart han frågar ibland, men han köper också väldigt enkla förklaringar, om man bara berättar på en sjuårings nivå. Inget krångel, inte fler detaljer än nödvändigt och inget lull-lull ikring, då fattar han. Och accepterar direkt. Det är en suverän skola. De finns!!