tisdag 14 oktober 2008

Vi tror på vaccination, Gud Fader och en allmän kollektivanslutning!

1988, sista dagen på sportlovet, höll jag på att mista min lillebror i en allvarlig olycka. Det som hände då önskar jag ingen människa. Någon krisbearbetning fanns inte att tala om, vi som familj lämnades åt vårt öde och än idag påverkar denna händelse mig. När man varit med om nåt stort, tungt och många gånger traumatiskt, tror man att ens liv på något sätt blir vaccinerat mot ytterligare elände, hemskheter och olyckor. Det kan liksom inte bli värre. Det kan det.
Under åren som gått sedan jag satt vid min febersjuke, skallskadade lillebrors sjuksäng medan vi räknade minuter som gick innan de fick ned febern och den allvarliga reaktionen på penicillinet, har jag varit med om flera stora saker som inte borde hända , inte om man tror på ödet, en uträknande rättvisa där man har debet och kredit i olycka och lycka.


Nåt sånt finns inte.
Man är inte garanterad en Lotto-vinst för att man haft en make som dött i cancer, eller att resten av ens liv ska levas i fullständig lycka bara för att man redan sörjt ett barn som dött, överlevt en svår sjukdom eller på annat sätt varit med om något hemskt. Lyckovaccin finns inte.
Det är krasst, det är otrevligt att tänka på och jag borde kanske vara Syster Lycklig och klappa medhårs men jag gör inte det. Även om sannolikheten är mindre att man vid flera tillfällen i livet ska råka ut för saker som är jobbiga när man redan genomgått en hemsk sak, är det inget vaccin mot ytterligare elände.

Jag har trott mig vara vaccinerad, för jag har redan suttit där, sörjt, jobbat mig igenom sjukhus, vidrigheter, skallskador, läkarbesök, motsättningar m.m m.m. Men det var inte så.
Jag fick möta det igen, och igen och igen.
De senaste tio åren har gett mer otänkbara saker än vad som borde vara rimligt kan jag tycka, men jag vet att det är ingen garanti för att jag ska slippa cancer, maken inte kör ihjäl sig och att mitt yngsta barn förblir frisk och hälsosam.
Så trist är livet. Man talar om trygghetsnarkomani, jag tror vi förlitar oss på att vi ska ha det rättvist, noga fördelat mellan godheter och prövningar. Det är orättvist och det är allt annat än kul, men jag är krass här.

Det enda vi kan göra är att inse att det är hur vi tar det hela som spelar roll, som gör en skillnad. Inte fråga om att vara duktig, eller kunna lida bäst eller mest, utan göra det mesta utav det man har, oavsett vad man har. Våga leva i ovissheten om vad som kommer bakom nästa hörn i livet och ändå leva fullt ut varje eviga nu-minut. Boka ingen tid för lyckovaccin, du lurar dig själv.

En blogg som berör och som berört mig: http://vimmelmamman.blogg.se. En vacker kvinna i sina bästa år, en sådan man ser på stan och som ser ut som lyckan självt men som lever i sin värld med cancer. Skithögar får vi alla av livet, de är bara olika stora och det är bara att greppa sin spade och börja gräva.

3 kommentarer:

Mamman på väg sa...

Det finns ingen rättvisa i skithögar. Så är det. På Arbetsplatsen, häromdagen, när tre av oss var sena till eftermiddagskaffet, och därmed ensamma i soffan, pratade vi om hur mycket man egentligen borde stå ut med. Hur jobbiga våra nära får vara utan att det blir orättfärdigt.

Vi kom fram till att vi har varandra att bära, på gott och ont. Har man riktig flax så får man bli buren också, nån gång, men det är inte självklart. Vi har varandra, och vi bär, och det finns inget rättvist eller rimligt i kånkandet.

Alternativet förskräckte, när vi kom så långt att vi kunde tänka på det. Att inte bära, för att man inte har någon att bära på. Gud vad jag skulle sakna ryggvärken och tårarna... tror jag.

Vill minnas att jag ha bloggat om det tidigare. *tittar efter* Jodå, här är det:

http://mammanpavag.blogspot.com/2008/09/ny-dag.html

Om att göra skillnad. Vare sig skillnaden yttrar sig i att bära eller bli buren. Du gör skillnad, Ullet, för mig också. Himmelsvid. Och för din räkning, du som kånkar och släpar mest hela tiden, så ber jag om en skön säng, skor med stötdämpning och en väldigt stor skottkärra.

tigerlilja sa...

Läser väldigt ofta hos dig, men tycker sällan jag har så mycket att bidra med. Men både förra och det här inlägget var så bra att jag åtminstone vill tacka för vad du ger, Och mamman på väg - tack där också. Lite lättare att bära vidare, men man får önska att det någon gång ska bli lite lättare, en liten stund av vila.

Ullet sa...

Det är bara roligt att någon kommenterar, jag ser att folk läser men inte kommenterar, det behöver ju inte vara en avhandling i Nobelklass utan bara ett vänligt halloj, det duger gott åt mig tigerlilja. :)