måndag 10 november 2008

" Mamma, jag har inte frågat dig ännu men hur känner du inför min sjukdom?"

Frågade mig sonen igår.
Vad säger man? Att jag är livrädd? Att jag hela tiden oroar mig? Att det känns som om ett straff men ändå inte mitt för det är ju inte min sjukdom? Att jag följer all utveckling inom medicinområdet och bland de som är sjuka. Jag kan säga att upplevelsen av MS är skild beroende på om det är en som jobbar inom neurologin som säger något eller om det är någon som lider av sjukdomen själv.
Hur förklarar man kärleken till ett barn så det går att förstå sorgen men även den stora ömhet och omtanke som finns i den kärleken när barnet blir allvarligt sjukt?

Hur kan jag berätta utan att göra honom illa? Utan ge honom min ångest? Jag försökte men vet inte hur jag lyckades.

5 kommentarer:

messan sa...

Vilken svår fråga och jag förstår dig precis. Jag tror att du svarade så bra som en mamma som älskar sitt barn kan.
Var rädda om er!

Mamman på väg sa...

Jag vet inte. Jag vet bara att han har den bästa mamman en ung man i hans sits någonsin skulle kunna ha.

En häxa på vift sa...

ja,jösses vilken svår fråga.
Men jag håller med ovanstående, jag tror du svarade så gott det bara möjligast går att svara på en sån fråga.

-ME- sa...

Bara det att du tänkte tanken att inte överföra din egen ångest på honom gjorde nog saken typ tusen gånger bättre än om du varit omedveten om att den risken fanns. Var glad att du har en unge som tänker så stort att han frågar sådär!

Dammråttan sa...

Och att han hade förmågan att fråga. Bara en sån sak säger ju att han har en fantastisk mamma att luta sig tillbaka på! Inte lätt att svara på,det förstår jag.