Att folk inte är kloka vet vi ju redan men finns det några gränser för hur dum man får bli?

Tyvärr är väl svaret att det är helt gränslöst! Läste inne på Vimmelmammans blogg (någon här som inte läser henne nu?) om att folk kommenterat och tyckt att hon tyckte synd om sig själv, att hon såg negativt på saker mm.
Jag sitter och skakar på huvudet. Vilka människor det finns..

Är vi så bortskämda med att ha ett liv som flyter på att det blir för otäckt när verkligheten bankar på vår dörr? Jag tog upp trygghetsvaccinering tidigare och det ligger lite i det tycker jag. Visst är det jobbigt att läsa och se människor lida, men lidandet försvinner inte för att vi blundar.
Att sticka huvudet i sanden innebär inte att vi är utan risk att ramla dit själva. Maken och jag diskuterar det här gång efter annan då jag inte har problem med att se det han kallar elände, men han tycker det är verkligt otäckt och mår dåligt av det.
Kanske är det faktumet att jag levt med en svårt skadad lillebror, fick hudcancer vid tjugo års ålder utan att ha solat särskilt mycket och gick på efterkontroller i tio år, eller att jag nu har två barn med allvarliga diagnoser och oviss framtid som gör att jag inte känner varken avsky, motvilja eller bara "jobbighet" inför svåra saker.
Barn som dör, jag gråter som sjutton, människor som lider gör mig ledsen, det är inte fråga om att jag inte reagerar men jag tycker inte det är jobbigt att välja att läsa om sånt därför att det kan vara min realitet i en framtid.

Det jobbiga försvinner inte för att jag blundar och tycker det är obehagligt. Det är obehagligt med lidande människor, för det kommer en så nära, man blir rädd och man är rädd för dom känslor detta väcker i en, tror jag då.
Det är fruktansvärt att människor dör i ung ålder, det är hemskt att barn ska behöva gå igenom svåra sjukdomar och bli handikappade för livet, men i detta finns också ett slags hopp. (Avdelningen skumma kommentarer kanske?) Att vi lever hela tiden fram till den dagen hjärtat slutar slå eller hjärnan slutar fungera helt och totalt. Livet är så värdefullt trots det hemska vi är med om. Varje dag har vi ett slags överlevnadstest och vi fortsätter leva, med andra förutsättningar visserligen men vi fortsätter älska, äta mat, vi andas, stiger upp (en del kan ju av naturliga anledningar inte stiga upp) och vi när ett hopp om att bli friska, att få fortsätta leva.
Överlevnadsinstinkten är stark, den övergår allt och jag önskar alla ett gott liv men jag vet att livet inte är så. Livet är skitorättvist! Det är jävulskt, det är hemskt men det är i alla fall det liv vi har och att inte se andras liv även om de är sköra, obehagliga (ungefär som att vi stänger ögonen för dem som är mindre bemedlade än vad vi är och sitter på gatan tiggande) och sjuka, och genom att se, genom att följa erfar vi flera saker.

Vi inser livets skörhet, kanske upplever vi upptäckten av vårt eget liv i belysningen av andras? Vi kan känna tacksamhet i vissa fall, men vi kan också känna samhörighet att vi inte är ensam därute med svåra saker att tackla. Vi kan lära oss av andra hur de tacklar svårigheter, lära oss saker om oss själva som vi inte kunde ha upptäckt utan att få insyn i andras liv.

Därför tackar jag Vimmelmamman för att hon på ett starkt, personligt och lagom utelämnande sätt låter oss bloggläsare följa hennes strapatser. Jag är tacksam över att få den insynen, att få känna med henne och att det finns, i denna stundtals mycket ytliga bloggosfär, ett djup och ett allvar i livet där ingen av oss är förskonade.
Jag hoppas vid allt jag tror på och med allt jag har att hon ska klara av sin sjukdom och komma ut hel på andra sidan!