fredag 28 november 2008

Fann ett sånt tänkvärt inlägg

på bloggen: Bröderna Bus, som handlade om vänskap.

Jag har många vänner vilka jag är verkligt, innerligt tacksam för. De två "äldsta" har funnits i mitt liv i över trettio år och vår vänskap började med bråk. Nu råkar dessa två vara systrar dessutom och den äldsta av dem var på samma stall som jag var och då hon var äldre, var det hon som blev "skötare" till Pamela, min älsklingshäst. Bara en sån sak kan vara skälig grund för världskrig. A kan vi kalla henne för, A:s syster G, avskydde mig därför att jag avskydde hennes syster och idag är vi mer än ler och långhalm. Nu är vi tre systrar. Jag har en köttslig syster om man tittar på blodsband och tre systrar i själen. Det är väl fantastiskt?

Varför håller vår vänskap genom åren?
Jag vet inte. Vi är väldigt olika, egentligen. En är ordentlig, på gränsen till pedantisk i sitt sätt att sköta studier, gå igenom saker, ansvarsfull, trogen och lojal, men i andra fall helt otroligt virrig och stirrig, vilket man inte kan tro när man träffare henne. Den andra hon är mycket noggrann, men flexibel och öppen, stark ledare och en empatisk person med en förmåga att entusiasmera och engagera. Båda är vansinnigt vackra också!

Vi har skilt oss, förälder dött, vi har fött barn, vi har förlorat barn i missfall, varit sjuka, haft svårt sjuka anhöriga och mött livets sol- och skuggsida tillsammans fastän våra liv varit långt ifrån varandra, både distansmässigt men även arbetsmässigt och socialt.
Trots detta finns det något, eller kanske pga just detta, som gör att vi ändå är på samma punkt när vi träffas. När de kommer till mig går de med självklarhet in i mitt skafferi (som om jag hade ett walk-in-skafferi, I wish!) och tar det de vill ha, jag kan göra samma sak hos dem och det känns aldrig bakvänt. Aldrig.
Ibland hörs vi inte på veckor, ja, månader, men fortsätter där vi avslutade trots att livet har stått emellan oss hela tiden. Det är förunderligt.

Men så har vi släppt varandra fria hela tiden. Det är djup kärlek, lojalitet intill döden, de är bara ett telefonsamtal bort, de är där när saker händer och jag har deras förböner och de mina. Det är som om vänskapen ligger på ett djupare plan, inetsat i våra själar och är helt fritt från prestationer, förväntningar och felaktigt förutfattade antaganden om varandra. Kanske är det att vi känner varandras brister, för Gud vet att vi har dem, eller att vi mött varandras förtjänster i stunder när de verkligen behövdes och därför är varandra väl förtrogna? Jag vet inte.
Vänskapen är för mig den djupaste formen av kärlek, om man räknar bort den man känner till sina barn.

Förvissningen om att de finns därute styrker, de älskar när man ser dem och man är helt enkelt fullständigt sammansatt när man träffs. Att inte vara vänner i ett förhållande skulle för mig kännas mycket underligt, för man bör ju vara varandras bästa vänner, vilja varandra det bästa och förutsättningslöst älska den andra parten utan en massa förväntningar tillbaka? Eller?

Sedan finns det cybervänner som ger en lika mycket tillbaka här som jag tror de skulle göra IRL, det är underligt. Att man kan träffa människor som känns som "ens egna" här på nätet.. Det är verkligen en upplevelse. Vad tycker du om vänskap? Vad är vänskap för dig?

8 kommentarer:

Béatrice Karjalainen sa...

Vad fint du skriver om vänskap Ullet. Den där dubbelsidiga vi finns alltid för varandravänskapen är något jag saknar. Men jag har tre RL-vänner som jag vet att jag alltid kan vända mig till oavsett om det är av glädje, sorg eller bara för att hitta på något. Men det är till stor del enkelsidigt. Har bloggat lite om det här och här.

Anonym sa...

Det låter helt fantastiskt att få ha tre systrar sådär. Jag har också nära vänner och det känns fint men riktigt sådär är det bara med en. Och sen håller jag sååå med dig om cybervännerna. Det är lite märkligt att man kan komma så nära folk man inte träffat. Men förbaskat coolt.

Jikå sa...

Åh vad härligt du skriver om dina vänner, så innerligt och kärleksfullt. Och så ska det vara. Man behöver inte umgås jämt jämt jämt, tvärtom tror jag att man ger varandra mycket mer om man kan vara lite avslappnad i sitt vänförhållande. Och viisst är det underbart med cybervänner, det håller jag med om. :)

Häxann sa...

Det finns ett ordspråk som jag tycker blir mer och mer sant ju äldre man blir: "I nöden prövas vännen......"
Så är det verkligen och den som osjälviskt ställer upp för någon annan utan att man bett om det, utan tanke på egen vinning tycker jag är den verkliga vännen. Och det kan många gånger vara någon som man minst anar.......
Men sedan behöver man de andra också som man bara byter några ord med ibland.

Mamman på väg sa...

Ja, den där vänskapen... Den är konstig och alltid överraskande, på nåt sätt. Den finns där man minst anar det. Drakflygerskan är min, och vi skydde varann som pesten första gången vi sågs. Sedan fastnade vi intill varandra och så har vi aldrig kommit loss. Nätvännerna är en speciell sort -jag håller med dig här: Det är konstigt att människor man aldrig har träffat kan fånga ens hjärta i en håv av bara ord...

Anonym sa...

Det var så fint skrivet, med hjärtat. Att ha en så lång tid tillsammans är en särskild dimension. Ni är alla lyckligt lottade mitt i alla svårigheter.

Dammråttan sa...

Å vad härligt och innerligt skrivet. Jag hoppas så att mina barn kommer att ha i fall något av det när de växer upp. De är nära varandra nu i alla fall, men åldersskillnaden är ju rätt stor.

Anonym sa...

Tittar in en sväng och önskar dig en bra helg. Visst är det så att man kanske behöver sig en tankeställare ibland. Någon skrev att i nöd prövas vänskapen. Håller absolut med om det. Båda mina pojkar har varit svårt sjuk(i olika åkommor el tillstånd). Det är en sån gång man verkligen ser vilka människor man egentligen har. För mig försvann ett antal, men såhär i efterhand när det har ordnat upp sig så har jag lagt ner de kontakterna och är ganska så nöjd med det.
Hoppas verkligen att det ordnar till sig med viruset så att ni får en lugn jul. Lugn å lugn...vad är det? Var rädd om er. Kram