Ibland så.....

Ibland så händer det, inte Trisslottsvinst men andra vinster! Har känt mig rätt isolerad ett tag, det har varit långt mellan de roliga sakerna och tätt mellan trista, förutsägbara och tradiga saker. Men idag var det en annorlunda dag! Först hann jag med en sovmorgon och om jag inte varit så himla självdisciplinerad *harkel, host, krax, spottar svarta grodor ur munnen* skulle jag nog ha sovit fortfarande. Steg upp och hann städa litet och sånt där kokelijox, då telefonen ringde och en kompis ville tvärtitta förbi med sin lilla pojke, sedan kom en annan kompis till mig på besök för att snacka autism, hur kul som helst (det är ju inte kul med autism direkt, inte så man ligger på golvet och skrattar sig fördärvad, men kul att träffa henne) och en som arbetat som Plorps assistent ringde och ville höra med oss hur det var och om vi kunde träffas någon gång! Vilken dag alltså! Idel tacksamhetsgrejor med andra ord.

En mindre sak att känna tacksägelse för är exets telefonsamtal, en vecka försenat, och då ringer han MIG på dagtid, inte pojken! Jag fattar inte någonting. Jo, det gör jag men jag vill inte att det ska vara så. Ett himla rabalder om att han minsann inte behövde ringa sin son för sonen kunde ringa honom. Jag undrar ibland om det fattas något riktigt väsentligt på spridda ställen där? Att vara nere och må dåligt i sin sjukdom är här inga hinder för att orka hålla sitt liv, sin skola, sin flickvän och sedan se till att ens kontakt med pappa funkar! Pappa ska väl inte dra hela lasset heller bara för att han är vuxen, eller?
Mamman skulle kunna begå små och större våldshandlingar om hon visste att det hjälpte och om hon vore våldsamt lagd, men nu är hon ju inte det så han slipper bli nedskuren i småbitar av en osthyvel. Skämtar alltså! Skämt skämt kanske men ändå ett skämt.

Sen är frågan, varför finns inga roliga smileys till MSN för Mac? Jag bara frågar. Någon har missat nåt, typ. Typ mig. Synd.